Sidor

måndag 19 januari 2009

Fosterhem, för barnets eller vuxnas bästa?

En artikel på Newsmill pläderar för en ökning av nationella adoptioner. Argumenten är att barn inte ska användas som brickor i socialtjänstens arbete med rehabilitering av vuxna samt att förhindra att barn kastas runt i olika fosterhem och bollas fram och tillbaka mellan föräldrar och fosterhem.

Jag tycker att det är en viktig fråga att diskutera. När jag suttit som ledamot i socialnämnder och beslutat om vad som ska hända med barn som under kortare eller längre tider inte kan bo med sina föräldrar, har jag ofta ifrågasatt om det verkligen är rätt att så gott som alltid eftersträva återförening. Men det har varit en i det närmaste helig riktlinje för socialtjänsterna. Även när föräldrarna oändligt många gånger visat sin oförmåga att skapa ens rimliga uppväxtförhållanden för sina barn.

Det förefaller mig troligt att det är bättre för ett barn att växa upp i en familj där det är en fullvärdig medlem än i ett fosterhem där ingen vet hur länge placeringen ska vara. Jag föreställer mig att så fort det fosterhemsplacerade barnet är gammalt nog att förstå lider det av en gnagande oro för vad som ska hända och vet inte hur starkt det vågar knyta an till sin fosterfamilj. Dessutom är jag inte säker på att fosterhemmen alltid är så bra uppväxtmiljöer. Min uppfattning är att det är svårt att hitta tillräckligt bra familjer och de man hittar överbelastar man därför. Däremot finns det många bra familjer som gärna skulle adoptera om de fick möjlighet.

Jag ser gärna att den här diskussionen fortsätter och fördjupas. Det måste vara barnens rätt som sätts i första rummet och barnen får inte, precis som arikelförfattaren skriver, bli brickor i socialtjänstens arbete med rehabilitering av vuxna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar