Jag vet inte om det hänt tidigare. Att jag stött delar av ett utspel som vänstersocialdemokraten Ylva Johansson gjort. Men så är det i dag. Hon presenterar på DN-debatt (Sydsvenskan, Svenska Dagbladet) ett socialdemokratiskt fempunktsprogram för att bekämpa hiv-spridningen i Sverige. Fyra av punkterna är ganska slätstrukna och handlar om informationsspridning och översyn av smittskyddslagen.
I den intressanta punkten talar hon om att de vill införa ett sprutbytesprogram för missbrukare i Stockholms län. Det tycker jag låter klokt. Det har funnits i många år i Malmö och varit mycket framgångsrikt. Ingen i programmet har smittats av hiv de senaste sju åren samtidigt som smittspridningen varit störst bland sprutnarkomaner i Stockholm.
De som är emot sprutbytesprogram hävdar att det legitimerar och ökar knarkandet. Det tror jag inte alls att det gör. Jag tror inte att en enda individ hamnat i eller fortsatt sitt missbruk på grund av sprutbytesprogram. Däremot vet jag flera tagit sig ur sitt missbruk tack vare programmet. För att lyckas med att sluta knarka är det mycket som måste stämma överens samtidigt. Sprutbytesprogrammet gör att missbrukarna regelbundet träffar sjuksköterska, läkare och socialtjänst. Chanserna ökar då att missbrukaren vid ett sådant möte är motiverad att lämna sitt destruktiva leverne och direkt kan få den kvalificerade hjälp som behövs.
Jag tycker att den generella välfärdspolitiken i Sverige griper över alldeles för stora områden där individerna och familjerna i stället skulle ta mycket större eget ansvar. Det handlar om bl a förskola, skola, sjukvård och äldreomsorg. Jag menar att staten, landstingen och kommunerna bara ska gripa in när någon verkligen behöver hjälp för att få sitt liv på rätt köl. De som är aktuella för sprutbytesprojekt tillhör just dessa som jag anser behöver och ska få det offentligas hjälp. De tillhör de mest utslagna och de mest utsatta.
Dagens Nyheter, Dagens Nyheter, Dagens Nyheter, Dagens Nyheter