Det tycks som om läget i Rosengård verkligen har förändrats sedan kravallerna där för ett år sedan. När polisen äntligen tog tag i problemen på allvar och kraftsamlade lugnade det ner sig. Räddningstjänsten fick en dräglig arbetsmiljö och de boendes trygghet ökade. Detta har följts av insatser och förändrade arbetssätt från bl a räddningstjänsten och sociala myndigheter vilket också har lugnat och stabiliserat i området. Men som jag ser det har alla åtgärder så här långt nästan helt och hållet handlat om att lindra symptomen. Symptomen på det utbredda utanförskapet.
Utanförskapet handlar som jag ser det mycket om bristande självförsörjning och därmed bristande möjligheter för många att kontrollera och påverka sina liv vilket i sin tur leder till frustration och destruktiva handlingar. Arbetslinjen är därför extra viktig i ett område som Rosengård. Den bästa hjälpen för många enskilda individer menar jag är att fokusera på den enskildes anställningsbarhet. Se vad som står i vägen och sedan systematiskt ta bort hindren. Den för tillfället relativt lugna situationen i Rosengård får inte leda till nöjdhet utan måste utnyttjas för att dra igång arbetet som går till rötterna av problemen och inte endast lindrar symptom.
Läs mina tidigare relaterade inlägg:
Polisen lägger grunden i Rosengård
Viktigt med polisnärvaro
Polisnärvaro ger effekt
Vändpunkt i Rosengård?
Viktigt besked från justitieministern
Hårda tag till brandmännens hjälp och skydd
Möjliggör kommunala poliser!