Tidigare i veckan kom det tråkiga beskedet att Sten Andersson, kommun- och regionfullmäktigeledamoten för SD, är död.
Jag lärde känna Sten när jag engagerade mig politiskt i början på 90-talet. Han var då ledande moderat i Malmö, och riksdagsledamot. Jag förstod snart Stens stora förmåga att läsa den allmänna opinionen och hans skicklighet att i artiklar, insändare och intervjuer få ut sitt budskap. Jag uppfattade att han gick sin egen väg och satsade mer på ett brett stöd bland medlemmar och allmänhet än på att tillfredsställa partietablissemanget. Jag gillade Sten som person och imponerades av hans skicklighet att samla stöd för sitt politiska arbete. Samtidigt hade vi skilda förhållningsätt till den misslyckade integrationen och utanförskapet, dess orsaker och lösningar. Jag vet att vi bland annat i slutet av 90-talet hade några livliga diskussioner om detta.
SD i Malmö utan roder
En statsvetare tror inte att Sten Anderssons bortgång kommer att spela någon roll för valresultatet. Jag tror att han har fel. En hel del såg nog Sten Andersson som ett alibi för att trots allt rösta på SD. På något sätt var han ingen riktig sverigedemokrat. Dessutom har Sverigedemokraterna i Malmö, genom Sten Anderssons frånfälle, förlorat både politisk fingertoppskänsla och politisk erfarenhet. SD i Malmö driver på så sätt utan roder.
Läs mina tidigare relaterade inlägg:
SD utan inflytande
SD inte vågmästare!
Nej till både SD och V!
Nej till både SD och V
SD+M i Malmö uteslutet!
Framgångsrik Skånsk femklöver förebild
(SD) hör hemma på vänsterkanten
SDS, SvD, SDS, DN, AB, AB, SkD