Artikeln ger en bild av att många av projekten varit ogenomtänkta och att det inte funnits någon sammanhållen strategi. Det verkar som om Rosengård fått vara försökskanin åt allehanda projektentreprenörer som lyckats prata till sig några av de pengar som välvilligt östs över stadsdelen.
Jag känner igen bilden som förmedlas.
När den statliga Storstadssatsningen inleddes 1999 var jag vice ordförande i Fosie stadsdelsnämnd som, precis som Rosengård, var en av de stadsdelar staten satsade på. Stadsdelsnämnden fick till sitt förfogande mycket stora resurser. Den S-ledda majoriteten i stadsdelsnämnden lade fram förslag på hur resurserna skulle användas som vi moderater tyckte hade mycket stora brister. Vi saknade en tydlig politisk målsättning och politiska riktlinjer för den stora satsningen.Vi menade också att förslaget innehöll flera delar som endast var tidsfördriv för arbetslösa vuxna och som inte på något sätt hade förutsättningar att förändra situationen för dem som hamnat i utanförskap. I stället ville vi satsa på att göra arbetslösa anställningsbara och på att se till att fler barn fick möjlighet att klara skolan. Men den S-ledda majoriteten höll fast vid "pysselsättningen" och det blev inte heller i Fosie några positiva effekter när det gällde skola, integration och sysselsättning.
Jag blir alltmer stärkt i min uppfattning att ska man komma åt utanförskapet, som många inte minst i Malmö befinner sig i, handlar det om att satsa individuellt på anställningsbarhet. Dessutom måste skolorna fungera så att barnen får den kunskap och fostran som de behöver för att som vuxna kunna ta ansvar för sin egen försörjning.
Det låter självklart. Men ändå har många hundratals miljoner kronor slarvats bort i det ena meningslösa projektet efter det andra.